Tillfälligt avbrott

Sans och balans. Idag saknar jag båda.

Nästgårds

Grannsämja är fint, det får man ge det. Att på spottavstånd ha någon att promenera med när mörkret fallit och då en tur till stan känns oöverstiglig. Att dricka ett glas vin och prata framtid och sedan lulla hem på två minuter. Men ärligt talat, jag är nog inte den där spontanfikaren som låter hemmet vara en fritidsgård för vuxna, utan vill träffas under mer planerade former. Gillar till exempel inte alls att bli störd när jag väl har lyckats stjäla lite skrivtid. Hur förklarar man sådant på ett bra sätt? Eller borde jag vänja mig? Vi bor trots allt i ett villaområde.



PS: Hoppas att ni inte missförstår: Uppskattar verkligen besök men är mest bekväm om det kommer ett litet telefonsamtal eller sms innan. När lillen vill ta hem kompisar ska dörren dock vara vidöppen. :DS

Stoppa mig någon

Å nej, det verkar som om jag har fått en ny romanidé. Jag som skulle ta det lugnt.

Blott en torsdag ett ögonblick i sänder

Tre figurer

Tre figurer som lillen förhåller sig skeptisk till:

1. Pelle Svanslös: Mannens gamla gosedjur ges ingen pardon. Nu sitter den svartvita katten framför ett virrvarr av sladdar och vakar, lillen vågar sig aldrig närmare än att han kvickt kan krypa därifrån.

2. Musse Pigg: Hemma hos farmor finns denna outhärdliga varelse som lillen inte på några villkor vill beblanda sig med.

3. Idag hörde jag hur lillen grät och skrek i vardagsrummet, med jämna mellanrum kom också ett: "Ä dä?" Den här gången var det varken Pelle eller Musse som ställde till det. Nej, lillen hade fått tag i en av mina litteraturtidningar och med det lilla trubbiga fingret pekade han mot en skrynklig sida. Och där var, tadam, ingen mindre än Olof Palme!

Upphör aldrig att förvånas. Pelle Svanslös, Musse Pigg och Olof Palme, ni förstår att kopplingen inte direkt är solklar.

Säga som det är

Nu är det gjort. Arbetskamraterna vet att jag har fått nytt jobb och döm om min förvåning när jag efteråt upptäckte att jag inte dog.

Underkastelsen

Och här är dokumentärfilmen som fick oss att rensa ut samtliga plastleksaker ur huset:

Kokboksförfattaren och matlagningsmarodören

Har idag haft besök av en kokboksförfattare och hennes man. Många gemensamma nämnare, förutom det här med att tycka att matlagning är kul då. Inte så lite prestationsångest det ger att göra middag till dessa tu. Blev till slut frittata i ugnen.

Passade naturligtvis också på att fråga hur det gick till då hon fick förlagskontrakt. En grov skiss av kokboken skickades till nio förlag och det största nappade genast då idén låg i tiden. Knappast applicerbart på en roman men kanske inte heller helt olikt. Språket i ett manus må bära hela vägen men utan ett ämne i tiden, blir det ingen bok.

Lyssnar för närvarande sönder det här: 

Antiklimax

Lillens operation har blivit framflyttad. Känner mig lika delar lättad och besviken.

Och hur går det med skrivandet? Har skickat in novellen till den pretentiösa tidskriften, manuset finns hos författaren som har hört av sig och frågat hur ivrig jag är att få respons. Inte alls, svarade jag.

De där banden

Släktskap. Gemenskap. Så lika orden låter. Ändå, hade det inte varit för att C och jag är släkt hade kontakten för längesedan varit bruten. Vi når liksom inte fram till varandra. Trampar luft med munnen. Med hjärtat. Frustrationen så tydlig att den syns i kroppen. Så svårt att låta orden rinna av mig när jag hela tiden tvingas konfrontera dem.

Citerar Agnes von Krusenstjerna: "Inom mig brann redan då en längtan att få skriva riktigt djärva böcker, sådana som skulle få en värld att häpna och min familj att vända sig ifrån mig."

Modet som måste till för det, jag vet inte om jag har det.

Operation kärlek del 3

Kan inte tänka på så mycket annat än att lillen på torsdag ska opereras.

En milstolpe

Å, restaurangbesök och ostört samtal och det bästa av allt: Lillen stortrivdes hos bästisens föräldrar. Efter detta har vi dragit två slutsatser.

För det första, bara för att ett barn kommer till världen är inte släkten automatiskt den bästa barnvakten.

Och för det andra, det räcker att var ifrån lillen i någon halvtimme för att en hysterisk saknad ska gräva sig igenom kroppen. Den erfarenheten hamnar i kategorin: Så trodde vi aldrig att det skulle bli.

Optimismens högborg

Har skrivit en novell som ska skickas till en pretentiös tidskrift i veckan. Chansen att den blir publicerad är ungefär lika med noll. Men ändå, den blev klar.

Lillen har hängt med sin bästis idag och varit på strålande humör. Hoppas att det håller i sig imorgon då hans mamma och pappa ska låna två timmar för att gå på restaurang.   

Byter jobb

Beslutet är taget: i höst byter jag jobb. En ynnest att få erbjudandet, känner mig så tacksam. Kvar återstår nu att informera chefen och kollegorna. Drar nog på det lite till.

Under körsbärsträdet

Det japanska körsbärsträdet

Blev idag erbjuden tjänsten för vilken jag tidigare har varit på intervju (hurra), samtidigt som mitt nuvarande jobb kontrar med en uppgraderad post (oj). Medveten om att det är ett lyxproblem men har ändock lite att fundera på.

Upphittat i lillens mun idag: en maskros, ett russin, ett körsbärsblad, flera lecakulor, två stenar, en knapp. Ser med spänning fram emot morgondagens resultat.

Det hänger på håret

Mannen min har trimmat håret (c:a 2 mm), något som skulle gå de flesta förbi. Men så är inte lillen som de flesta. Hela hans världsbild tycks rubbad och demonstrativt pekar han mot den rakade hjässan och ömsom gråter ömsom skriker. Och vi som tror på det här med acceptans för olikheter. Lång väg kvar att vandra.

Stadslopp

Note to self: Slå aldrig vad om att springa stadslopp om du tränat mindre än fem gånger de senaste två åren.


Trots allt friskt nöjd. Och trött.

Den otillförlitliga magkänslan

Uppdaterad garderob. Uppdaterad släktgemenskap. Uppdaterad kärlek. Fin dag.

Har ännu inte hört något om jobberbjudande och börjar tvivla på den där magkänslan. Finns även annat att  betvivla, som manuset till exempel. Känns lite som om jag har skickat mitt livs novell till en författare med stilistisk skärpa (hjälp).  

Den stora lättnaden

Ser mig rastlöst om efter något nytt att skriva. Vad som helst. Har plockat fram ett gammalt barnboksmanus, skrivit en artikel och klurar på en novell. Ångestdriven? Tycker du det?

Har också efter viss vånda ringt upp min nuvarande chef och berättat att jag sökt jobb. Innan jag hann fråga, erbjöd hon sig att vara min referens, lättnaden är så tydlig att den går att vidröra.