Min bästa tid är inte nu

Inte min bästa tid nu. Influensa, ny remiss till nytt sjukhus, arbetsångest. MEN jag var på bokmässan i lördags och ja! vad härligt det var. Förutom att frottera mig med författare hämtade jag inspiration till skrivandet. På manusfronten går de numera:

1. Strålande! Riv ner tapeterna, sälj allt du äger, jag har två manus att skicka till förlag.

X. Helt okej. Det ena manuset är i stort sett färdigredigerat, med det andra har jag kommit en fjärdedel in i första utkastet.

2. Uselt. Jag har bränt det ena manuset i ugnen, det andra lär aldrig bli klart.










Rätt svar: X

Operation Kärlek, igen

V hemma efter operationen. Jag är så lättad att allt har gått bra. Nu är familjen komplett.

Ljusglimtar från veckan

En son som dansar i kalasbyxor och väst.

En chef som ska göra sitt bästa för att vaska fram nytt arbete.

Regnet som silas genom ett lövverk.

En man som bjuder på äppelmuffins när stressen gör att tankarna vittrar sönder.

Hanging on the telephone

Allt lillen rör vid blir till telefoner. Det spelar ingen roll att quornfärssåsen rinner utmed kinden när man har hittat världens bästa pastastång att telefonera med.

Den skapande människan

När författaren berättar om sina likasinnade vänner, undrar jag om det över huvud taget finns någon skrivande själ som inte har knaprat Sertralin.

Vem ska jag tro på tro på tro på?

Okej, ska försöka formulera det här utan att få hybris. Författaren tycker att språket i mitt manus har hög litterär klass och att det vore en förlust att inte skicka det till förlag. Smashar tillbaka alla fina ord till hans sida. Han vill säkert bara vara snäll!

Författarträff

Idag har jag träffat författaren. Och svärmor. I veckan berättar jag mer om mötet med författaren.

Spår som aldrig försvinner

Ser det här klippet om och om igen.

Livet

Jobb och vardagsproblem får andra proportioner när någon dör. Jag tänker på Stefan Livs familj. Stefan var nygift och hade två barn. Jag tänker på hans vänner, några av dem även vänner till mig. Och jag tänker på lappen som sitter på kylskåpet:

Sjuksköterskan Bronnie Ware som i många år arbetat inom palliativ vård, har gjort en lista över det som många patienter ångrar på sin dödsbädd:

1. Jag önskar att jag haft modet att leva sant mot mig själv, inte det som andra förväntade av mig. Den vanligaste ångern handlar om drömmar man inte vågat testa.

2. Jag önskar att jag inte hade jobbat så mycket.

3. Jag önskar att jag hade vågat uttrycka mina känslor. Många håller tillbaka för att inte skapa obehag för andra.

4. Jag önskar att jag hade hållit kontakten med mina vänner.

5. Jag önskar att jag tillåtit mig själv att vara lyckligare. Många upplever sig ha varit för bekväma och låtsats vara nöjda med sina liv.

Get me away from here I´m dying

Den här bloggen gör sedan förra veckan skäl för sitt namn. Efter en natt av våndor tågade jag på fredagsmorgonen in till chefens kontor och slog näven i bordet. Det har aldrig hänt förut men lillen ger mig modet att säga ifrån. En arbetsplats där det enkom talas om kvantitet, där sekretessen inte efterlevs och där det är kutym att arbeta över varje dag, är ingen arbetsplats för mig. Och nu har chefen fått bemöta kritiken och förhoppningsvis sker en förändring i de mest akuta områdena. Men faktum kvarstår, här blir jag inte långvarig. 

Jobbajobbajobba

Idag började jag ett nytt jobb och funderar redan på att säga upp mig. Ger det en vecka till, några månader på sin höjd. Har inte kunnat sluta gråta sedan jag kom hem.