Fragment ur livet

Det var ett tag sedan jag skrev här och tankarna hopar sig. Fragment av det som rör sig i huvudet kommer här:

* Tydligen räcker det inte med ett ingrepp i vår lilla familj, nästa gång är det V:s tur. När han har ont gör det också ont i mig och jag hoppas att väntan för operationen blir kort.

* Lillen är fortfarande livrädd för Småland. Eller kanske snarare mammas sambo som bor i Småland. Desperat har vi försökt lista ut vad det beror på: Kan det vara glasögonen? Rullstolen? Den stora kroppshyddan? Själva har de tänkt ut en egen lösning: Det är JAG som är orsaken. Det säger sig självt, mammas sambo har tidigare varit omtyckt av samtliga barn. Så varför skulle lillen vara ett undantag? "Du skämmer bort honom, tar upp honom för snabbt i famnen!"

Här skriker bromsarna i mig. Jag har varit hemma med sonen i över ett år och lärt mig skilja på när han, låt säga, skriker för att få maten levererad snabbare och när han är ångestfylld och rädd för att dö. Jag menar inte att barn ska vara VD i huset men att visa kärlek när ångesten är som värst, tycker i alla fall inte jag är fel. Men vi ser olika på saker. Att köpa presenter för utomjordiska summor är bevisligen inget som mamma förknippar med bortskämdhet, på samma sätt som jag har svårt att se nackdelen med att slösa på kärlek (så länge barnet har ramar att förhålla sig till). Som en parentes kan sägas att jag som liten gallskrek när jag träffade vissa personer.

* När vi åkte hem från Småland slog det mig hur landskapets skiftningar kan ses som en metafor för min egen utveckling. Sedan jag flyttade söderut har jag sågat ner träden och öppnat mig mer inför andra. När jag återvänder till barndomens skogar ger de mig inte längre den omhuldande känsla jag då hade, snarare blir mörkret kvävande. Det är på slätten jag hör hemma nu.

 * Det är över en månad sedan jag skickade barnboksmanuset till förlag och över två sedan tidskriften fick novellen. Kan jag förvänta mig svar snart?

* V har läst igenom den fjärdedel av manuset. Några stycken måste omarbetas men drivet finns där.

* Den här sommaren har inneburit något slags rekord i socialt umgänge. Många övernattningar har det blivit.

All kärlek till Norge

Över åttio sjuttio döda i Norge. Över åttio sjuttio familjer som inte får hem sin nära. Kanske någon som bråkat om en bagatell innan avresan, någon som aldrig hann förklara sin kärlek. Någon som med oro i rösten frågade: "Du lämnar väl inte ditt glas utan uppsyn?"  

Hur kunde det hända, undrar många i statusuppdateringar på FB. Vi söker mening och mönster, ett skydd att sitta säkert under. Försöker identifiera en typisk gärningsman. Hitta kännetecken: en traumatisk barndom, psykisk sjukdom eller utanförskap.

Kanske finns det varken skydd eller mönster. Kanske har vi bara något att lära. En åttaåring har här sagt det flera gånger bättre än jag.

Som om inte tragedin i Norge vore nog, har Amy Winehouses magiska stämma tystnat. Lyssnade mig sönder på Rehab när den kom.

Operation Kärlek del 6, för mitt eget minnes skull

Det gick inte lång tid från det att vi kom in på Barnsjukhuset till dess att Lillen fick sin första spruta. Av den blev han forcerat glad. Fnissade hejdlöst när jag gnuggade min näsa mot hans, kved av skratt då han i den lilla Landstinget-kostymen forslades på en brits genom korridorerna.

I den kliniskt spritdoftande operationssalen förändrades allt. En sjuksköterska skulle söva Lillen med en spruta men hittade inget kärl. Efter åtskilliga stick i handen tappade Lillen tålamodet och inga bollar eller glittrande sköldpaddor i världen kunde rädda situationen. Under utomjordiska skrik bestämdes således att en mask skulle användas, vilket blev upprinnelsen till mitt livs jobbigaste ögonblick.

Samtidigt som masken slöts kring den lilla munnen, fylldes ögonen av skräck och med våldsamma rörelser försökte Lillen slå sig fri. Luften blev svårare att andas. Så påtaglig var dödsångesten i salen. Vrålet ändlöst. Och blicken sa allt: "Varför räddar du mig inte mamma?"

"Då tackar vi för att du var med", sa en av sjuksköterskorna efteråt och med tårfyllda ögon gick jag mot väntrummet. Jag hade fått order om att inte lämna sjukhuset. Det sades att kirurgen som skulle operera Lillen var snabb, mindre än en timme var att räkna med.

En timme gick. En och en halv. Inget besked. Varvade i huvudet den sista bilden jag hade av Lillen: Skräcken. Tårarna. Skriket.

Det kändes som om det gick flera dygn innan jag fick komma in till uppvaket. Men till slut hände det. Och där på en brits låg han, den allra finaste. Blond rufsig kalufs, truliga läppar, slutna ögon. Hjärtat ville kränga sig ur bröstkorgen, landa vid hans, inombords steg värmen.


Väl vaken skrek Lillen av smärta, kroppen blev slapp och spänd om vartannat. Någon försökte få i honom en Piggelin vilket han till början åt med god aptit, men sedan inte ville veta av. Morfin och dropp var oundvikligt. Slangar, vilka han genast försökte slita loss, kopplades till hand och tå.

Efter några minuters kamp somnade han utmattad i min famn. Låg så medan jag snusade på hans mjuka hud, borrade ner näsan i det yviga håret. Tryckte honom hårt intill bröstet.

När han vaknade igen hörde jag att han försökte säga något men nappen var i vägen. Lite nonchalant förde han den till mungipan och med klar stämma kom ett välbekant läte: "Ä dä?" Han hade fått syn på en anka som hängde i taket. Gav mig en intresserad blick och ett skevt leende. Lättnaden i mig då, så påtaglig att den gick att vidröra.

Operation Kärlek del 5

Förutom nedsövningen då Lillens dödsångestvrål löpte genom korridorerna på barnsjukhuset, gick det bra. Berättar mer senare, måste sova snarast.

Operation Kärlek del 4

Det här går bra. Det här går bra. Det här går bra. Det här går bra. Det här går bra. Det här går bra. Det här går bra. Det här går bra. Det här går bra. Det här går bra. Det här går bra. Det här går bra. Det här går bra. Det här går bra. Det här går bra. Det här går bra. Det här går bra. Det här går bra. Det här går bra. Det här går bra. Det här går bra. Det här går bra. Det här går bra. Det här går bra.

Imorgon: Lillens operation.

Nu vänder det!

Pinnstolen och det stora havet

 

Inte varje dag man mejlar ett geni, sannerligen inte.

Håller låg bloggprofil. För mycket mammografi, koloskopi och Kåvepenin. För lite sommarlugn.