Det gick inte lång tid från det att vi kom in på Barnsjukhuset till dess att Lillen fick sin första spruta. Av den blev han forcerat glad. Fnissade hejdlöst när jag gnuggade min näsa mot hans, kved av skratt då han i den lilla Landstinget-kostymen forslades på en brits genom korridorerna.
I den kliniskt spritdoftande operationssalen förändrades allt. En sjuksköterska skulle söva Lillen med en spruta men hittade inget kärl. Efter åtskilliga stick i handen tappade Lillen tålamodet och inga bollar eller glittrande sköldpaddor i världen kunde rädda situationen. Under utomjordiska skrik bestämdes således att en mask skulle användas, vilket blev upprinnelsen till mitt livs jobbigaste ögonblick.
Samtidigt som masken slöts kring den lilla munnen, fylldes ögonen av skräck och med våldsamma rörelser försökte Lillen slå sig fri. Luften blev svårare att andas. Så påtaglig var dödsångesten i salen. Vrålet ändlöst. Och blicken sa allt: "Varför räddar du mig inte mamma?"
"Då tackar vi för att du var med", sa en av sjuksköterskorna efteråt och med tårfyllda ögon gick jag mot väntrummet. Jag hade fått order om att inte lämna sjukhuset. Det sades att kirurgen som skulle operera Lillen var snabb, mindre än en timme var att räkna med.
En timme gick. En och en halv. Inget besked. Varvade i huvudet den sista bilden jag hade av Lillen: Skräcken. Tårarna. Skriket.
Det kändes som om det gick flera dygn innan jag fick komma in till uppvaket. Men till slut hände det. Och där på en brits låg han, den allra finaste. Blond rufsig kalufs, truliga läppar, slutna ögon. Hjärtat ville kränga sig ur bröstkorgen, landa vid hans, inombords steg värmen.
Väl vaken skrek Lillen av smärta, kroppen blev slapp och spänd om vartannat. Någon försökte få i honom en Piggelin vilket han till början åt med god aptit, men sedan inte ville veta av. Morfin och dropp var oundvikligt. Slangar, vilka han genast försökte slita loss, kopplades till hand och tå.
Efter några minuters kamp somnade han utmattad i min famn. Låg så medan jag snusade på hans mjuka hud, borrade ner näsan i det yviga håret. Tryckte honom hårt intill bröstet.
När han vaknade igen hörde jag att han försökte säga något men nappen var i vägen. Lite nonchalant förde han den till mungipan och med klar stämma kom ett välbekant läte: "Ä dä?" Han hade fått syn på en anka som hängde i taket. Gav mig en intresserad blick och ett skevt leende. Lättnaden i mig då, så påtaglig att den gick att vidröra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar