Skrivandet, läsandet och tänkandet
Våren var hoppfull. Jag inledde samarbetet med författaren och skrev klart utkast för manus 1. Den 4 januari gjorde jag på bloggen gällande att det skulle dröja länge innan jag tog mig an ett så stort projekt igen. Men redan den 27 maj fick jag en ny romanidé som jag ännu arbetar med. Manus 1 blev färdigt och författaren utdelade lovord men ännu har jag inte vågat låta det lämna skrivbordlådan (Vad ska mamma och syster säga?). Även ett bilderboksmanus blev klart och skickades till förlag. Fick nobben och lät det sedan bero. Mönstret är tydligt. Jag lyckas genomföra projekt men tror sedan inte tillräckligt mycket på mig själv för att gå hela vägen. Läste i senaste numret av Språktidningen att Liza Marklund brukar ha en livlina i sina projekt. Något som drar henne över tvivlet när det uppkommer. Det kan till exempel vara tanken på utsatta kvinnor som driver henne att skriva klart romanen. Tror jag ska använda mig av livline-tänket nästa år.
Några av årets läshöjdpunkter var Anna Swärd, Till sista andetaget; Karl-Ove Knausgård, Min kamp och Mia Öström, Den du söker finns inte här. Lite av en besvikelse var Lena Einhorns Siri. På bokmässan lyssnade jag till Knausgård, på hemmaplan var föredragen med Combüchen och Swärd de mest givande.
En lyckad Ellen Key-träff gjorde december månad.
Arbetet
Detta är året då jag har haft tre anställningar (den kommande börjar jag förvisso inte förrän den 30 januari). Förväntan inför att börja arbeta efter 15 månaders föräldraledighet var påtaglig, men redan efter en dag grät jag i sömnen. Arbetsplatsen jag hamnade på var kaosartad och där har skett så många lagöverträdelser att jag inte orkat räkna. Båda cheferna sa upp sig när jag hunnit arbeta någon månad och fler kolleger följde efter. På något sätt ska jag gå vidare med det inhumana synsätt som genomsyrar företaget, men vet ännu inte hur.
Har med näppe lyckats trampa mig igenom hösten, hela tiden med utmattningen tryckande mot bröstet. Har på pappret arbetat 75 % men i verkligheten 150 %.
Fick iväg två arbetsansökningar under hösten, gick på två intervjuer. Resonerade med mig själv vad som fick mig att söka en tjänst som skulle innebära stort ansvar, vad ville jag bevisa? Insåg att jag inte behöver bevisa något för dem jag älskar. Tackade således ja till den tjänst som innebär större lekfullhet och mer skapande. Sa upp mig till den nya chefen via telefon och skickade brev till kollegerna, då jag vid tiden för uppsägningen var sjukskriven för hjärnskakning. Trots allt är jag glad att jag hamnade på den här arbetsplatsen. Det har blivit en måttstock för hur dåligt det kan vara, allt annat är bättre. Jag är också glad att jag har sagt ifrån och stått upp mot auktoritära ledare.
Familjen och vännerna
Det har blivit många och ljuvliga promenader vid havet och på grusvägen bakom vårt hus. Lillen har fyllt ett år och både lärt sig att krypa och gå. Börjat en bohemisk förskola vilket blev en lyckträff efter en småsvår inskolning. Lillen har också varit på första partyt, första konstrundan, samt gjort premiär i lussetåget och sett en papegoja. Att hänga med djur är bland det bästa lillen vet och det har blivit många turer till hästarna, tuppen och geten. En uppsjö av ord har lillen lärt sig och från att mest ha sagt: "Ä dä?" kommer nu hela meningar. Visserligen korta, som: "Mannen sover" eller "Mamma äter" eller "Pappa ä det". Men ändå, jag sväller.
Vi har haft många vänner och släktingar på besök. En del har sovit över. Många har hört av sig när det har varit som mest upp och ner. Det gör mig varm att veta att ni finns där. Under hösten har jag blivit i det närmaste asocial, men jag tror och hoppas att ni förstår.
I våras slog jag vad med en av V:s vänner att springa ett stadslopp vilket jag också genomförde. Var nöjd med resultatet men bestämde mig för att aldrig frivilligt göra om det. Mycket på grund av de kroppsliga skavanker som efterföljde. Det har varit tätt med sjukdomar, både inbillade och verkliga. Mest verkliga (kors i taket). Borrelia med tillhörande lumbalpunktion, hjärnskakning och influensa. Lillens operation var det mest smärtsamma ögonblicket under året. Även V har opererats, allt gick bra. Ett företag försökte lura mig på pengar och gjorde anmälning till Kronofogden men tack vare sparad E-post-korrespondens kunde jag bevisa min oskuld. Företaget ångrade anmälan och jag fick tillbaka pengarna. Min man har stöttat mig i allt, ringt till Kronofogden och uppmuntrat mig att söka nya tjänster. Att han under året fått ett utvecklande arbete gör mig ofantligt glad.
Vi har skrattat och gråtit, hittat nya strategier för att få vardagen att fungera bättre. Det är så himla fint att vi pratar. Det är grunden för vår familj, grunden som vi står på när allt annat vibrerar av oro och ångest. Det är en oerhörd lycka att få tillhöra.
Frånsett mannens tripp till England har vi inte varit utanför Danmarksgränsen, men den inre resan har varit lång och kantad av kärlek och insikter.
Det är lätt att tro att årets låt är Adeles Set fire to the rain eller Lalehs tolkning av Ängeln i rummet. Men den låt som utan konkurrens spelats mest i vårt hem är Tänk om jag hade en liten, liten apa. Så fort V lägger gitarren ifrån sig vill lillen höra den igen: "Apan, apan", hojtar han förnöjsamt. Att dansa sig igenom vardagen ger oss kraft att fortsätta städa, laga mat och natta. För Gud ska veta att det vissa stunder är oerhört svårt att vara förälder. Ibland har jag velat rymma och tyckt mig vara otillräcklig som mamma. Men samtidigt, hur klyschigt det än låter, jag kan sätta mitt liv på spel för lillen. Jag gör allt jag kan, efter mina förutsättningar. Vi gör allt vi kan. Jag tror att det räcker.
Ikväll har vi haft det lugnt och mysigt i en kombination av mjukisbyxor och finkläder. Det bästa sättet att fira. Gott nytt 2012 kära vänner, läsare och familj. Nästa år blir bra, jag känner det på mig.
