Var vänlig stör ej

Jag genomgår en separationskris. Lillen, vad säger du? Ska vi skippa dagis och jobb och fortsätta hänga som det oslagbara team vi är (dvs. jag plockar i ordning och du stökar till)?

Nytt jobb

Efter femton månader hemma är det dags att dra in till levebrödet. På torsdag smäller det.

It´s a rainy man

Ok, jag erkänner mig besegrad. Efter ett google-klick var duellen över. Det är alltså inte om en regnig man som Weather girls sjunger. Nej, självklart handlar det om män som regnar ner från himlen. Logiskt.

Inskolningen

Tröjan första dagen

Dags att summera Lillens inskolning. Två veckor har gått med gråt, skratt, lek, sömn och mat. Det hela började dock något chockerande. Jag hade från flera håll hört att barn älskar dagis, när de väl kommer dit vill de inte därifrån. Hm, detta gäller bevisligen inte alla. Två av barnen som nyss inskolats grät oupphörligt i en timmes tid. Lillen såg ut att undra var han hamnat men sökte sig ändå trevande bort från mig. Hittade ett tåg att krypa in i. Gungade. Lekte med vattenkranarna på gården.

Första dagarna gick så bra att vi knappt trodde att det var sant. Utan att gråta en skvätt somnade han på loftet med de andra barnen till tonerna av klassisk musik. Åt ordentligt av vegokorven. Dansade till gitarrspel. Lekte. Här är mitt enda frågetecken när det gäller pedagogerna. Från att ha varit måttligt intresserad, leker lillen plötsligt enkom med bilar. Har det uppmuntrats särskilt?

Efter drömstarten kom slutligen bakslaget. De tre senaste gångerna när lillen kommit till dagis har han slagit bakut. Gråtit. Skrikit. Klamrat sig fast. Och jag vet att den enda jag måste göra är att gå men hjärtat vill att jag ska vara kvar. Krama om. Linda hans lockar kring fingret. Kyssa honom över pannan.

Tårarna har emellertid torkat snabbt. Så fort jag kommit utanför grinden är lillen igång igen. Utforskar. Leker tittut. Skrattar. Den bilden ska jag försöka behålla i minnet. 

Varför går det inte att ångra ett skickat mejl?

Vad nöjd jag känner mig med den här meningen:

"... och grävde ner ögonen i telefonen."

Verkligen jättenöjd. Det är fullkomligt logiskt att gräva ner ögonen i telefonen. Läs: Blir den här texten publicerad ska jag äta upp min egen hatt. Om några veckor vet vi om så blir fallet.

Hallå?

Ibland måste man påminna om sin existens.

Ord med betydelse

Emil Jensen igår. Så. Himla. Bra. Varje mening brinner, bränner sig fast. Han talade om hur ord har betydelse. Både politiker och media beskriver Sveriges närvaro i kriget, ett försök att förmildra något som på inga villkor kan accepteras. Ett krig är ett krig. På samma sätt som bensin är bensin, hur ekologisk den än hävdas vara.

Om det någon gång blir releasefest, är Emil Jensen den första jag vill ska spela där. Frånsett V så klart som redan är tillfrågad.

Hittade ett klipp som kanske inte gör stämningen rättvis. Men orden är desamma.

Vi drar till Malmö

Då kände jag att åren har gått:

1. När jag hittade den här klänningen och föll direkt (tänk senapsgula strumpbyxor till). I nästa sekund insåg jag att märket var Esprit, vilket varit bannlyst i garderoben under hela min levnad. Esprit är mammas märke. Men nu är det också mitt, känns fint på något vis.

2. När jag på stormarknaden fick syn på kortspelet UNO och upptäckte att det gick för ockersumman 129 kronor. Mindes hur man kunde köpa ett likadant för femton kronor på Vivo när jag var liten och förstod genast att det måste vara ett tryckfel. Tog med kartongen till kassan och höll den demonstrativt framför expediten, skrattade: "Ja du, här har det visst blivit lite tokigt." Och expediten tittade frågande på mig och ryckte på axlarna: "Nej då, 129 kronor stämmer, spel är dyrare nu för tiden."

Hemliga klubben

Jag är med i en hemlig skrivarklubb (Räknas den fortfarande som hemlig nu?). Hur som helst, där dryftas frågor om skrivande och litteratur. Ett vanligt inlägg kan se ut så här: "Hjälp, jag har ett jätteproblem. Hur gör man indrag i Word?"

Det är lite olika det där. Hur man ser på det här med jätteproblem, menar jag. 

Alla ska bada

Jag anar...

...varifrån inspirationen kommer.

Idag har Lillen börjat inskolningen på dagis, berättar mer senare.

Mamma

Igår var vi på fest och träffade för första gången vänners vänner. Det var trevligt på alla sätt och vis men ibland känner jag mig som en paria i sådana sammanhang. När vuxendiskussionerna drar igång vill jag tillhöra barnaskaran och leka loss bland klossarna. För jag finner inte det minsta intresse i arabiskt porslin, om det nyinköpta bordet står emot fläckar och när vinbärsbuskarna beskars senast. Jag har ingen aning om vilket håll man ska titta åt efter en skål eller om det är kutym att kramas när man tillbringat avsevärd tid tillsammans. Jag är uppvuxen i en miljö där allt sådant spelar roll. Det tillhör god sed att veta om pappret ska tas bort innan man överräcker blommorna, om skorna ska vara på eller av. Men för mig har reglerna alltid varit en källa till osäkerhet. Hur var det nu igen? Minns jag rätt?

Ibland tänker jag att mammor har pärlor i öronen och diskreta ringar på fingrarna, att mammor på sin höjd dricker ett glas mineralvatten i goda vänners lag och pratar väder och vind. Förvarar kristallglasen i vitrinskåp och vet vad som ska ätas till middag. Alltid kommer ihåg att packa väskan med extrakläder, mellanmål och filtar.

Sedan slås jag av att det är min mamma jag tänker på. Själv är jag också mamma men av en helt annan sort. Och det är helt okej tror jag.

Herr gåman

När jag berättar om min otvingade lust att rymma och mannen säger: "Visst, vilken tid och vilken dag?" Kanske är då lusten försvinner. När möjligheten bjuds är valet enkelt. Familjen är min borg och där vill jag vara.

På stapplande ben tar sig Lillen ut i världen. Att gå de fåtal metrarna till bilen tar längre tid än att laga en trerättersmiddag. Sådant som vi vuxna skyndsamt går förbi, stannar han och förundras över i evigheter. En cigarettfimp, en blomma, ett godispapper av stanniol, allt är skatter för honom. Hans lilla hand klamrar sig fast i min och vi går vidare, och i mig stiger en värme som jag inte visste fanns.

Att rymma eller inte rymma

Det där med att rymma känns inte lika hett längre.

Magi

 

Just innan blixtarna skär himlen

Vardagen

Via ett meddelande fick jag tips om att sänka kraven på städningen. Egentligen har jag inga problem med att det ligger saker här och var, men för att vi ska hitta i röran krävs viss ordning. Hemnycklarna var till exempel borta i tre månader innan jag hittade dem i en kasse för återvinning. Då var jag på god väg att kopiera nya.

Naturligtvis kan jag kapa skrivandet och ha hur mycket tid som helst för att städa och fixa med bilen. Men om jag inte skriver vet jag varken var jag börjar eller slutar. Det är ganska jobbigt att umgås med konturlösa människor. Hälsar min man.

Och vad gäller kanelbullarna är jag inte överdrivet förtjust i det heller, så det kan kvitta. Nu till hur vi gör/ska göra:

* Nästa helg rymmer jag under organiserade former. Tar in på hotell, bara mannen vet var. Ett glas vin och en penna är allt jag begär. Eventuellt ska detta vara ett kontinuerligt inslag i vardagen och lite sporadiskt tittar vi på en stuga*.

* Vi har en gemensam städdag per vecka.

* Vi gör upp ett veckoschema för mat och storhandlar. I förväg vet vi vem som ska laga middagen. Målet är att göra trippelt så mycket mat som behövs, för att kunna frysa in och äta när vi inte orkar/hinner laga mat.

* Tisdagen varje vecka är min dag då jag kan planera egna aktiviteter utan att först kontrollera om det är möjligt med familjen. För V gäller torsdagen.

*Onsdagskvällen är öronmärkt för mannen och mig.

* Vi ska göra fler roliga saker tillsammans och strunta i de tråkiga i den mån det går.

Det här låter himla bra men vi vet också att teorin och praktiken inte alltid överensstämmer. Men något ska man sikta på.

För övrigt var vi på bröllop igår och Lillen rumsterade hos farmor i 10 timmar. Det är knappt att vi tror att det är sant. Möjligheterna nu, oändliga. Kom verkligen i rättan tid, behöver snarast tanka kraft och kärlek i varandra.










*Googlar järnet.

Att rymma

Ibland får jag en stark lust att rymma. Sätta mig på första bästa tåg till Köpenhamn och sedan bara driva omkring i gränderna. Dricka ett glas vin på Ströget, slinka in på något museum. Ta in på hotell. Skriva. Ingen vet var jag är.

Den tanken slår mig allt oftare. Inte för att jag vantrivs i den situation jag befinner mig i. Livet är bra, jag älskar mannen och sonen oerhört. Jag har vänner som jag kan vara mig själv med (läs: Ni som har fått adressen hit). Men ibland står jag inte ut med ansvaret som följer med en familj: städa, diska, laga mat, sortera sopor, klippa gräs, laga allt som går/är sönder, fixa med bilen, betala räkningar. Ett slags evighetshjul. Det tar aldrig slut och hur mycket vi än städar är det nästan alltid stökigt dagen därpå. Jag förstår inte hur det går till att ha ett välstädat hem, kanelbullar i frysen och alltid betala räkningarna i tid. Kanske hade det varit enklare om jag tyckte om dessa sysslor, men det gör jag inte. Kanske hade det varit lättare om jag var en person som föredrog att ständigt ha människor omkring mig, men det gör jag inte heller.

Sannolikt lär jag aldrig omvandla tanken att rymma i handling. Men bara känslan gör att trycket inuti lättar. Och med ens är det lätt att förstå pappa. Han som åkte till sjön när jag föddes. Han som stack ut i skogen och promenerade när det var dags att städa. Han som försvann.

Min man matematikern brukar säga: "Det finns inga ekvationer som inte går att lösa". En befriande tanke också för en humanist.

Berätta gärna om ni har tips på hur man underlättar vardagen.