Ibland får jag en stark lust att rymma. Sätta mig på första bästa tåg till Köpenhamn och sedan bara driva omkring i gränderna. Dricka ett glas vin på Ströget, slinka in på något museum. Ta in på hotell. Skriva. Ingen vet var jag är.
Den tanken slår mig allt oftare. Inte för att jag vantrivs i den situation jag befinner mig i. Livet är bra, jag älskar mannen och sonen oerhört. Jag har vänner som jag kan vara mig själv med (läs: Ni som har fått adressen hit). Men ibland står jag inte ut med ansvaret som följer med en familj: städa, diska, laga mat, sortera sopor, klippa gräs, laga allt som går/är sönder, fixa med bilen, betala räkningar. Ett slags evighetshjul. Det tar aldrig slut och hur mycket vi än städar är det nästan alltid stökigt dagen därpå. Jag förstår inte hur det går till att ha ett välstädat hem, kanelbullar i frysen och alltid betala räkningarna i tid. Kanske hade det varit enklare om jag tyckte om dessa sysslor, men det gör jag inte. Kanske hade det varit lättare om jag var en person som föredrog att ständigt ha människor omkring mig, men det gör jag inte heller.
Sannolikt lär jag aldrig omvandla tanken att rymma i handling. Men bara känslan gör att trycket inuti lättar. Och med ens är det lätt att förstå pappa. Han som åkte till sjön när jag föddes. Han som stack ut i skogen och promenerade när det var dags att städa. Han som försvann.
Min man matematikern brukar säga: "Det finns inga ekvationer som inte går att lösa". En befriande tanke också för en humanist.
Berätta gärna om ni har tips på hur man underlättar vardagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar