Knack, knack, knack

 

Lillens favoritlek har farmor lärt honom och går ut på att han lägger olika saker i en låda. Därefter knackar vi på locket och frågar: "Är det någon hemma?", öppnar lådan och sjunger en trudelutt. Där finns oändliga möjligheter: stenar, böcker, dockor och bilar, allt gör sig bra i lådan. Men nu är jag rädd att Lillen har tröttnat. Efter envisa försök har han ännu inte lyckats pressa ner den här bollen i utrymmet. Surmulet kröp han därifrån och nappade åt sig en bok istället.

Bilderboksmanuset

Ett litet tips: Utför aldrig lumbalpunktion två dagar innan midsommar. Har aldrig varit med om liknande huvudvärk, det enda som hjälpt är att inta horisontalläge. Svårt bara att dansa kring midsommarstången i soffan.

Men nåja, idag känns det så pass bra att jag har varit ute och promenerat runt kvarteret samt skickat in bilderboksmanuset till ett förlag. Mycket lyxigt.

Glad midsommar!

Hoppas att ni får en ljuvlig dag!

Vad sa författaren?

Den här gången hade jag bytt den strama kavajen mot en i manchester och kände mig mer hemma än någonsin under kristallkronorna. Manuset däremot, ville jag inte veta av.  Insikten om textens bräcklighet hade slungats in i mig med kraft och i veckor hade jag förberett ett försvarstal, kanske skulle jag rentav be författaren att ge respons på det nya manuset istället.
    När jag så hade fört en flera minuter lång monolog om hur dåligt manuset var, harklade författaren sig och sa:

     "Jag tror att det här kan bli en riktigt bra bok i slutändan. Men du måste jobba med det. Sämre än så är det alltså inte."

Jag vet inte om jag fick fram något vettigt att säga de närmaste minuterna. 


Här är responsen i grova drag:

På plussidan:

• Historien väcker intresse, prosan känns tämligen genomarbetade. Då och då faller en formulering särskilt väl på plats, inte sällan med en humoristisk touch.
• Huvudpersonen tydlig, övriga i varierande grad.

På minussidan:

• Se över klippen i tidsplanen, kan skiljas ut layoutmässigt genom kursivering.
• Förtydliga vissa karaktärer.
• Minska allmänna samtidsiakttagelser.

Felia Borrelia

Jaha borrelia, inte varje dag. Lumbalpunktion, inte heller varje dag. Ingen hypokondri den här gången med andra ord.

Korrespondens med redaktören

Jag genomgår kaffeavvänjning. Det går verkligen jättebra skitdåligt. Hej huvudvärk! Hej trötthet!

Har i alla fall lyckats åstadkomma lite korresponderande med en redaktör och fått bekräftat det jag ville, nämligen att det verkar vara ett synnerligen sympatiskt förlag som jag valt ut. Förhoppningsvis har också ett frö planterats när manuset väl läses. Men det är en chansning av samma mått som när en arbetsansökan ska skickas in och du ringer chefen och ställer några mer eller mindre tveksamma frågor. Det kan gå hem. Det kan gå bort.

I veckan skickar jag hur som helst in manuset.

Bilderboksmanus

Nu har jag skickat en fråga till redaktören på ett utvalt barnboksförlag.

Då tackar jag den här söndagen för visat intresse

Idag har jag träffat författaren, skriver mer om det i veckan. M har också läst igenom barnboksmanuset, blir nog ett skick till förlag i veckan.

Pappa

Idag för en vecka sedan skulle pappa ha fyllt sjuttio år. Om han levt. I någon mening finns han fortfarande här men mer som en förnimmelse. Slår an ett spektrum av känslor i mig som ingen annan kan. Ilskan har bytt skepnad och blivit till en sorg över att Lillen aldrig får träffa sin morfar, en rädsla över att historian ska upprepa sig. Samtidigt, med risk för att låta nyfrälst, en tacksamhet över att livet finns och fortsätter:

Känner du doften av fuktigt gräs? Ser solen som smälter mot vattenytan? Hör löven som rasslar i trädkronorna? Vänta inte på himlen. Den finns här, bara du tittar upp från amorteringslånen, Vi villa-tidningen och tv-tablån. 

Meningen med livet

En av mina vänner har nyss fått barn och skrev den glada nyheten på FB. Genast rann klyschorna ut i etern varav en fick ordentligt fäste i mig: "Nu börjar livet på allvar!"

Det finns så många frågetecken i den meningen att jag inte orkar räkna. Men av dessa är det två som utmärker sig: Saknar den som inte vill/kan få barn mening i tillvaron? Om livet börjar först efter det att ett barn kommer till världen, vad var det då för slags vakuum som pågick innan?

Kör mig till psykosenheten den dagen jag, som en slags allmängiltig sanning, säger att barn är meningen med livet. Att applicera sina egna känslor på resten av världen, är som att ställa sig längst upp på en skyskrapa och aldrig komma ner igen. Livets mening är olika för var och en.

Läget?

Remisser hit och remisser dit, förhoppningsvis botas jag av antibiotika och Märta Tikkanen. Känns hoppingivande.

Har ett färdigt barnboksmanus i datorn. Vet inte riktigt vad jag väntar på, kanske kan jag lura på M att läsa det i helgen och sedan skicka in det till förlag.

Hälsa hälsan

Lite si och så med hälsan här. Eller är det bara efterdyningar från förlossningen? Skaver gör det likafullt och imorgon ska jag till läkaren och undersökas. Tror faktiskt inte att det är hypokondri den här gången men jag kan aldrig vara säker när det gäller mig själv.

Långväga vänner kommer hit i helgen, då balanseras det där med hälsan upp betydligt. Skrivandet botar också, snart femtusen ord i det nya manuset och den 18 juni ska jag träffa författaren igen, en tanke har långsamt börja gro.

Ettan kom

Lillen har blivit Storen, ett år. Av bara farten kom en ny färdighet:

Vad säger hunden?
    - Voff, voff *applåderar sig själv*

Man sitter stolt som förälder och tänker: "Vi har gjort honom, sannerligen". Slår sig lite lätt för bröstet och smackar självgott. Sedan:

Vad säger fågeln?
    - Voff, voff *applåderar sig själv*

Lite av ett antiklimax faktiskt.