Vad sa författaren?

Den här gången hade jag bytt den strama kavajen mot en i manchester och kände mig mer hemma än någonsin under kristallkronorna. Manuset däremot, ville jag inte veta av.  Insikten om textens bräcklighet hade slungats in i mig med kraft och i veckor hade jag förberett ett försvarstal, kanske skulle jag rentav be författaren att ge respons på det nya manuset istället.
    När jag så hade fört en flera minuter lång monolog om hur dåligt manuset var, harklade författaren sig och sa:

     "Jag tror att det här kan bli en riktigt bra bok i slutändan. Men du måste jobba med det. Sämre än så är det alltså inte."

Jag vet inte om jag fick fram något vettigt att säga de närmaste minuterna. 


Här är responsen i grova drag:

På plussidan:

• Historien väcker intresse, prosan känns tämligen genomarbetade. Då och då faller en formulering särskilt väl på plats, inte sällan med en humoristisk touch.
• Huvudpersonen tydlig, övriga i varierande grad.

På minussidan:

• Se över klippen i tidsplanen, kan skiljas ut layoutmässigt genom kursivering.
• Förtydliga vissa karaktärer.
• Minska allmänna samtidsiakttagelser.