Gott nytt skrivår!

Några vänner kommer hit ikväll. Alla ska spela upp tre låtar som kännetecknar 2010. Här är mitt val:

1. Oskar Linnros Från och med du. Uppsluppet och vemodigt på samma gång. Konserten var eufori från början till slut.

2. The National Fake empire. Manusets ledmotiv och Cissi, huvudpersonens vän, har en förkärlek till den.

3. Säkert Någon gång måste du bli själv. Årets händelse är att en liten människa har gjort entré i våra liv och ockuperat både hem och hjärta. Ett av de första bevisen på personlighet visade lillen när han demonstrativt vände huvudet 180 grader i fel riktning varje gång han skulle äta. Jag sjöng: Det är så logiskt alla fattar utom du, du har inte en aning.

Låtlistan på Spotify

Nyårsstassen

Klänning från Fröken Söt

Har tidigare haft svårt för rutiga skjortor eftersom de påminner mig om matematik. Men den här älskar jag. Lillens nyårsskjorta är rosa-, gul-, grön- och blårutig på svart bakgrund. Mannen ska ha vit skjorta och slips. Gott nytt år ni få vänner som har fått adressen hit!

Han har svarat

Plötsligt känns allt så verkligt. Jag har inte ens någon synopsis som han vill ha, bara att sätta igång och skriva.

Skrivrum

Har fastnat på Hemnet igen. Gillar det inte. Skulle lätt få ett Ellen Key-hus i Örserum för samma pris som vi gav för ett parhus i en måttligt stor stad i Sydsverige. Men vill vi bo i Örserum? Det är frågan *.











* Tänk ett glas vin framför kakelugnen, ett eget skrivrum med utsikt över Vättern, plats för filosofiska träffar och middagar. Eller tänk hundra kilometer till Konsum, en timmes resa till närmaste biograf och insnöad i månader under vinterhalvåret. Försvarsmekanism? Nej då, inte alls.    

Vinterpratare Håkan Nesser

En del tror att det finns enkla lösningar och tricks för att skriva en bok. Lyssna på vad Håkan Nesser anser om saken.

Granen Gunnar och författaren N

Här är vår gran Gunnar. Det är svårt att tänka sig men för bara några dygn sedan låg där alldeles för många julklappar. De flesta kom från mina familjemedlemmar. Jag har skrivit ett vänligt brev och tackat dem för presenterna samt gett en liten utmaning till kommande födelsedagar och jular: bara ett paket från var och en. För kärleksfulla ord finns dock inga begränsningar. Återstår att se hur det går.

Funderar på varför inte författaren/kritikern N hör av sig. Mycket att göra är min gissning, ändå sticker det inuti: Vill han inte vara min kritiker? Har han ångrat sig?

Allt började med att jag lånade några av N:s böcker på biblioteket och tyckte att språket påminde om mitt eget. Kort därefter tog jag kontakt via mejl och frågade om han vill vara min kritiker. Efter att ha slutfört en handfull manus men sedan tappat tron på mig själv, ville jag ha någon intill mig som kan putta på när det känns tungt. Någon som kan se över språk, känsla och struktur i det manus jag är på väg att knyta ihop. För att hjälpa N att ta ställning, skickade jag med några av mina texter. Det är viktigt för mig att kritikern tycker om mitt sätt att skriva.

Redan dagen därpå fick jag svar. N lät meddela att han har en del i görningen men ser mycket fram emot att vara min kritiker. Fint så långt. Och jag vet att det är jul, men snälla svara!

Lycka

Kan man välja lycka?

Det ska E och jag språka om i kväll. Uppföljning kommer.

Julklappar

Det diskuteras julklappar hemma hos oss. Både V och jag är av åsikten att för många (högst subjektivt) julklappar hämmar kreativiteten. Vi har sett åtskilliga exempel på barn, både bland vänner och släkt, som fått skyskrapshöga julklappstorn: Xbox, stereoanläggningar och andra svindyra saker. Föga förvånande är många ändå inte tacksamma. Snabbt river barnen upp paketen och konstaterar att de hellre velat ha en iPhone. V och jag sitter tysta och undrar vad föräldrarna försöker kompensera.

Än är vår son inte gammal nog att förstå, men det dröjer inte länge. Vi har därför redan i år bett släkten att begränsa sina julklappar till en, max två. Men vad gör man när det liksom inte går in? Någon slår in ett jättepaket med många små i, någon annan struntar helt sonika i vår önskan. Vi funderar på att skänka resterande julklappar till någon hjälporganisation. Hur gör ni?

Mamma

När jag fyllde år fick jag en ring av mamma, en slät, bred silverring. Inget anseende om det inte vore för det lilla ordet längst ner i kanten: älskad. Först blev jag ställd, kan inte minnas att jag någonsin hört henne säga det tidigare. Hon har visat sin kärlek i handling i stället: baddat pannan med blöta handdukar när jag varit sjuk, gett en tröstande hand när allt känts hopplöst. Ändå, som jag har saknat det där ordet.

Någon gång har jag själv varit på väg, stått intill mamma i köket, sett henne hacka lök i små bitar, tagit sats. Men sen är det som om orden fastnat i gommen och med stor förvåning har jag hört mig själv säga något helt annat: "Måste du vara så noggrann?"

Mamma har varit här några dagar och när vi stod på perrongen och väntade på hennes tåg, kom orden hela vägen: "Jag älskar dig mamma!" Blicken. Tårarna. Leendet.

Jag är så glad att det blev sagt, om än lite sent.

Jag kan inte hålla tyst

Nu är det väl revolution på gång? Jag känner att väntan börjar bli lång.

Ärligt talat, vem orkar hålla tyst om hemligheter i åratal? Ärvda hemligheter som fräter inuti.

Jag är på god väg att avsluta ett av de mest närgångna manus jag någonsin skrivit. För mig är det en revolution att ens tänka tanken att skicka in det till förlag, men snart finns ingen återvändo. Sedan en månad tillbaka har jag kontakt med en författare som jag har fullt förtroende för. Han blir min kritiker. Nervöst är bara mellannamnet. Någon ska härja i min text, peta bland mina meningar.

Jag berättar snart mer om hur jag fick kontakt med honom.