När jag fyllde år fick jag en ring av mamma, en slät, bred silverring. Inget anseende om det inte vore för det lilla ordet längst ner i kanten: älskad. Först blev jag ställd, kan inte minnas att jag någonsin hört henne säga det tidigare. Hon har visat sin kärlek i handling i stället: baddat pannan med blöta handdukar när jag varit sjuk, gett en tröstande hand när allt känts hopplöst. Ändå, som jag har saknat det där ordet.
Någon gång har jag själv varit på väg, stått intill mamma i köket, sett henne hacka lök i små bitar, tagit sats. Men sen är det som om orden fastnat i gommen och med stor förvåning har jag hört mig själv säga något helt annat: "Måste du vara så noggrann?"
Mamma har varit här några dagar och när vi stod på perrongen och väntade på hennes tåg, kom orden hela vägen: "Jag älskar dig mamma!" Blicken. Tårarna. Leendet.
Jag är så glad att det blev sagt, om än lite sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar