Ser krönet

Äntligen! Manuset är skickat till författaren efter två redigeringsrundor (tack Love, det hade inte gått utan dig). Nu återstår bara deklarationen, besök av mamma med sambo, föräldragrupp och träff med en konstnär. Men jag har till måndag på mig. Lugna tider alltså.

Intervjun

Om inte mina känselspröt är helt fel ute, blir jag erbjuden en tjänst där jag idag var på intervju . Har lite att fundera på i så fall.

När det hopar sig

Senast lördag ska författaren ha manuset i handen. Var köper jag tid?

Hoppsan

Mellan pajbakning och margarininköp på påskafton hann jag slänga in en arbetsansökan, den enda hittills. På fredag blir det intervju. Känner mig extremt oförberedd.

Den väldans glada påsken

Sådana där dagar när ingenting flyter, vi samlar på dem.

På påskafton hade vi lovat att stå för det vegetariska alternativet och eftersom vi inte skulle vara hos svärmor förrän på eftermiddagen, var planen att göra en paj på morgonen (kan tyckas som dålig planering så här i efterhand men då kändes det rimligt).

Det började med upptäckten att samtliga margarinpaket (fyra stycken) som fanns i kylskåpet var för gamla. Lättnaden var därför stor när vi hittade en flaska flytande margarin och knådade in i degen. Då skalet hade förgräddats, förbyttes känslan dock till något annat. I pajformen fanns en massa som liknade något man på inga villkor skulle äta, tänk sopor. Borde vid det här laget ha lärt mig att läsa på flaskor, då hade jag till exempel sett: "OBS använd ej till pajer".

Ännu höll vi modet uppe. Jag bestämde mig för att göra en löparrunda och på vägen köpa margarin och andra varor vi behövde. Synd bara att jag tog med mig det där Visakortet utan pengar.

Lägg sedan till att lillens nya hobby är att ge upp skrik som klyver hjärtan, att kylvätskebehållaren i bilen läcker och att en fågel flög in i vårt uterum och gillade det så pass mycket att vi fick ägna avsevärd tid åt att få ut den. Ja, då har ni vår påsk som i en liten ask.

Påskstämning



Just nu i vårt hus (21:30): Lillen har greppat tag i spjälsängens kanter och hoppar upp och ner som förryckt, skrattar så att han nästan kiknar. Antagligen är det konstrundan tidigare idag som har gjort honom speedad. Det blev i alla fall en tavla köpt och ett inspirerande samtal med konstnären.

När vi tittar på målningar är lillen mest intresserad av taket. Pekar med sitt lilla knubbiga finger på olika punkter och en stund verkade det gå upp för honom att taket finns nästan överallt bara man tittar uppåt. Men så kom vi ut på gården och lillen var märkbart brydd när vi sa: Himmel.


Glad påsk på er alla!

Aldrig har jag skrivit något så kritiskt

Har skrivit en debattartikel i ren frenesi.

Lika som bär

Är inte de här flaskorna l i t e för lika? Inte undra på att huden känns torr när den i månader baddats med sammanlagt 250 ml hårbalsam*.









* OBS! Pröva inte detta hemma. Kan leda till frustration och total bedrövelse. 

På pricken

På tal om den optimistiska trenden, Unni Drougge skriver på pricken det jag ville uttrycka igår. Men då var jag alldeles för uppretad för att lyckas krysta fram mer än en mening.

Se inlägget här.

Slutet mellan boken och mig

Har retat upp mig på den optimistiska trenden som råder och som kontrast letar jag fakta om depressioner.

Och annars? Har i runda slängar trettio A4-sidor kvar att gå igenom, sedan blir det ytterligare en läsrunda innan jag skickar manuset till författaren.

Och i lördags diskuterade jag böckers slut med E, J och J och fann hur olika vi ser på det. För mig är en bok som bäst när slutet är öppet medan det gör dem frustrerade. Kanske bör jag avråda ifrån att läsa mina texter.

Jonathan Safran Foer

Olikheter är fint men ibland är det befriande att frottera sig med likasinnade. Har hängt med C idag och diskuterat Jonathan Safran Foers bok Äta djur. Som av en händelse går det att lyssna på honom i Babel (Om du inte orkar hela, bläddra tjugo minuter in i klippet). Gör det här! 

Heja Tryggheten!

Har tecknat olycksfallsförsäkring idag. Är antagligen lite av en pessimist.

Grönt är skönt

Lillens nya vårskor

       


  













                                                      
Så fort lillen slår upp sina blå om morgonen kommer ett: "Ä dä?". Sen börjar det pekas hej vilt i rummet och jag har tappat räkningen på hur många gånger vi upprepat blomma, fönster, vatten, tavla, ljus och bok.

Svajande självförtroende

Tänker: Texten suger, så banal och klichéartad.
Gör: Fortsätter redigera, ska inte ge upp än hoppas jag.

Konflikten i mitt huvud

Stretar åt olika håll. En del av mig vill sitta hemma och latmaska, redigera klart manuset och hänga med familjen, kanske söka ett jobb. Den andra delen vill träna löpning inför ett illa valt vad. Idag lyckades jag, kors i taket, förena alla dessa önskningar. Först några sidors redigering, sedan löptur och vegetarisk burgare med familjen på en uteservering, därefter ett besök på Arbetsförmedlingens hemsida.

Det var välbehövligt med en flyt-dag efter ansträngningen det innebär att resa med lillen. Överallt charmar han människor med leenden, tittut-lekar, ögonblinkningar, vinkningar och applåder men när vi väl är på plats, vägrar han vara själv om så bara för ett toalettbesök. Han låter oss veta det genom skrik som skär sönder byggnader.

Men resandet har inte bara inneburit ansträngning utan också någon form av inre utveckling för lillen. När vi kom hem hade han övat upp nya färdigheter så som att själv ställa sig upp och gå i sidled längs ett bord, fråga vad saker och ting är och få ett svar, säga össter (fönster), atte (vatten) och hatt. Bara en sådan sak gör det värt att resa igen. Och igen.

Hej på en stund!

 

Åker bort i några dagar och om inte förr, ses vi nästa vecka.

Manusredigering

Jag flyttar ord.
Ord flyttar jag.
Flyttar jag ord?

Så där håller jag på, mening för mening. Det är en underdrift att kalla det tidskrävande. Att kalla det tidskrävande är en underdrift. Ni ser, det är som en sjukdom.

Högskoleprovets orddel 2011

Högskoleprovets orddel hittar du här.

Blott en lördag ett ögonblick i sänder

Andra minnesvärda ögonblick idag:

 * När grannen i huset mitt emot undrar var vi bor. Tydligen har vi inte gjort något större avtryck under de snart två åren som vi bott här.

* När vi blir uppringda av polisen, efter att ha anmält att några ynglingar eldar på en skola. Polisen har dock missuppfattat adressen och står nu utanför vårt hus och tycker att det verkar alldeles lugnt.

Skeppsbrott

Har idag korresponderat med chefen och fått klart för mig att det inom kort ska ske stora besparingar, vi pratar inte veckopenningsbelopp här. Kommer garanterat att leda till uppsägningar och som relativt nyanställd sitter jag inte särskilt säker i båten. Ska jag hoppa av medan vi fortfarande flyter eller hoppas på undsättning?