Tomheten

Lillen och jag har nyss vinkat av V som ska åka till London på konferens. Lillen är orolig, kanske tänker han: Vem ska borsta tänderna på mig ikväll? Är det bara jag och mamma kvar nu? Tomheten när V har åkt är så påtaglig att själen trasslar ihop sig och gör det svårt att andas. En pappa som åker. Den bilden har jag svårt att hantera, oavsett om det bara rör sig om tre dagar. Jag älskar er lilla familj!

Senaste nytt

* Jobb + feber = sant
* På måndag blir det krismöte på jobbet.
* Ett intressant förslag coming up.

Sjunker

Dagens skräll, båda cheferna har sagt upp sig.

Lasarettet

Tillvaron har skiftat färg till en ljusare röd nyans. Ännu finns inga besked, men när jag gick från sjukhuset kom jag på mig själv med att vissla.

I närheten av havet passerade jag Knausgård, funderade en stund på att hejda honom och berätta hur mycket jag gillar hans kamp. Men naturligtvis vågade jag inte. Det vore dumt om han tog mig för distanslös. För vi träffas så himla ofta, menar jag.

Röd är hur man känner sig

Jag gissar att det är en varningssignal att drömma om chefen.


Imorgon sjukhusvistelse, livet går i rött.

Och musik

Ordineras humor

Dagens mening

"Mamma brum brum". Som sann miljövän uppskattar jag att lillen förknippar mig med bilen.

Blott en gårdag ett ögonblick i sänder

 

Luften

Halkade in på den här sidan. Kan inte sluta gråta.

Tid att skriva

Förra helgen gjorde jag upp ett schema för att få grepp om vart tiden tar vägen. I alla luckor klämde jag in tid för att skriva och här någonstans måste det ha gått väldigt snett. Det verkar nämligen som om en av dessa luckor hamnat klockan fem torsdag morgon. På något vis känns det inte lika smart längre.

Ett harmoniskt ledarskap

Det här med att chefen stod i korridoren och skrek på en medarbetare idag. Det förvånar mig inte. Alls. Denna arbetsplats, en fars.

Gotta go to work

Här sitter jag och arbetar obetalt en söndag klockan 22:15. Min nya arbetsplats är lite av ett helvete. Det är jag och mitt psyke fullständigt överens om.

TT

Tomas Tranströmer *klapp, klapp, klapp*.

Prestation

Det här med att vara sina prestationer. Det suger verkligen. Jag är det exakt hela tiden, känner mig nedstämd så fort mina resultat inte är tillräckligt bra. Som nu, när jag har blivit refuserad av barnboksförlaget. Trots att jag vet att det bara var ett förlag och tusen återstår. Trots att det tog lång tid för förlaget att svara vilket generellt är ett gott tecken. Trots allt det känner jag mig så himla liten. Och jag vet att gemensamt för de flesta prestationsmänniskor är en sorts brist. En påträngande röst som viskar: "Hallå, älska mig då. Kom igen, bara lite!" Men ibland hjälper det dåligt att veta.

Klättermusen

I teorin är det en fin bild, inga hinder tycks för höga/stora/krävande för lillen. Gungstolen, diskbänken, bokhyllan är som gjorda för att manövrera.

I praktiken är bilden något mer ansträngd.

Enligt lillen

Dagens modeord: Hatt.

Gårdagens modeord: Frittata. (Lillen ägnade en hel dag åt att hojta detta högst vanliga ord för en ettåring. Pedagogerna tror nog inte att vi pratar om annat än mat hemma.)

Blott en lördag ett ögonblick i sänder