Pitta, pitta

Kanske jämnar livet ut sig. Kanske stiger solen än en gång och lyser över de regnblanka gatorna. Tyst för mig själv upprepar jag beskedet: Jag har inte livmoderhalscancer. Jag har inte livmoderhalscancer!

För ett tag är jag fri. För ett tag bryr jag mig inte om felstygn och extra undersökningar i framtiden. För ett tag vill jag vila i tacksamhet.

När vår ett och ett halvåring övar inför luciatåget, lyfter jag några centimeter från marken. Visserligen har han missuppfattat saker och ting. Istället för "Tipp tapp, tipp tapp", skrålar han: "Pitta, pitta". Men det får ses som en petitess i sammanhanget.

När jag kommer hem efter ännu en lång arbetsdag och mannen lyckats avstyra anmälan från företaget, då finns det inga termometrar som kan mäta min värme.

Underbara vänner och familj, ni som finns och bryr er. Ni är min rikedom.

Tack M för att du rekommenderade mig för tjänsten (som jag till slut inte sökte). Tack min förre chef för att du hade mig i åtanke i rekryteringen till ett projektarbete. Tack för att ni som intervjuade, gav mig chansen att vara en av två återstående i nästa uttagning.

Raset, efteråt

Igår försvann livets konturer och jag såg mig själv falla till marken. Händerna, armarna, benen, del för del. Om det inte var för att V fanns där och plockade ihop mig, vet jag inte hur det hade gått. Det var det inte långt kvar till gränsen av förnuft.

Redan på de myndigt formulerade inledningsraderna förstod jag att något var fel. Det hade gjorts en anmälan mot mig och brevet som bekräftade detta kom från ett företag som jag efteråt förstått lurat både en och annan kund. Den gamla devisen: "Jag trodde aldrig att det skulle hända mig", gäller även här.

Idag är jag något lugnare, kanske behöver det inte få så överdrivna konsekvenser. Mer än några förlorade tusenlappar, vilket i det här sammanhanget känns överkomligt. Dessutom har jag bevis som vilar i datorn och ett nyss skickat mejl med hot om att polisanmäla företaget.

Tomheten

Världen rasar.

Tre i topp

Katt, av Lillen

Ni undrar vad det är?

Lillen svarar:

- Am, Am!

Intervjun

Jag har varit på mitt livs svåraste intervju. Att på ett hyfsat neutralt sätt förklara varför jag vill sluta det nuvarande arbetet efter bara två månader, är ingen mellanstadiematematik. Fastnade i ologiska resonemang när jag egentligen borde ha berättat hur det verkligen är. Men jag är glad att jag orkade och vågade. Att jag trots stressen som bränner mig inifrån och ut, tog mig för att skicka en ansökan. Nu har det dessutom dykt upp ytterligare en tjänst som låter intressant. Och förra chefen skrev ett kryptiskt meddelande på mejlen: "Har en sak som jag vill prata med dig om." Troligen är det något alldagligt, men i alla fall. Det finns ljuspunkter.

Det är min tur nu, vinden har vänt

På onsdag är det arbetsintervju och passande nog har jag fått inflammation i båda ögonen. Blanka, rödspräckta vitor med en ansamling var i vid fransarna ger intrycket av att jag inte sovit sedan 1984, alternativt knarkat sedan 1982. Känner verkligen hur vindarna är med mig.

I fablernas värld

   - Lillen, vad heter det där djuret med lång, lång hals?

Lillen spricker upp i ett leende, svaret låter sig inte dröja:

   - Mommo!

Please, please please, let me get what I want

There is a crack in everything
That's how the light gets in. 
Leonard Cohen

Nästa onsdag blir det arbetsintervju.

Lägesrapport

Det där förslaget, jag vet inte riktigt hur mycket jag kan säga utan att avslöja mig. Men det handlar om att en författare, i research-syfte, ska bo hos oss en vecka. Känns otäckt, obehagligt och alldeles, alldeles underbart.

På krismötet i måndags förvånade jag återigen mig själv. Höll monolog. Vann några orddueller. Men faktum kvarstår, den här organisationen är (välj valfri metafor):

* Ett sjunkande skepp.
* En briserande bomb.
* En skjuten bäver.

Och annars då? Mannen har äntligen kommit tillbaka från London. Lillen är sjuk men det hindrar honom inte ifrån att lära nya ord. Nu säger han både fabrro (farmor), faffa (farfar) och mommo (mormor). Påmind om den lucka som inte går att fylla, försökte jag lära honom morfar också. Men det ville sig inte, kanske för att de aldrig ska träffas.

En fjärdedel av manus 2 är inskickat till författaren men svaret dröjer. Är det dags för kakelugnen igen? För övrigt skriver jag nästan ingenting, vilket är direkt hälsovådligt. Jag hotar gå under av hypokondri och pessimism om jag inte gör något åt saken snarast.