Idag för en vecka sedan skulle pappa ha fyllt sjuttio år. Om han levt. I någon mening finns han fortfarande här men mer som en förnimmelse. Slår an ett spektrum av känslor i mig som ingen annan kan. Ilskan har bytt skepnad och blivit till en sorg över att Lillen aldrig får träffa sin morfar, en rädsla över att historian ska upprepa sig. Samtidigt, med risk för att låta nyfrälst, en tacksamhet över att livet finns och fortsätter:
Känner du doften av fuktigt gräs? Ser solen som smälter mot vattenytan? Hör löven som rasslar i trädkronorna? Vänta inte på himlen. Den finns här, bara du tittar upp från amorteringslånen, Vi villa-tidningen och tv-tablån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar