En av mina vänner har nyss fått barn och skrev den glada nyheten på FB. Genast rann klyschorna ut i etern varav en fick ordentligt fäste i mig: "Nu börjar livet på allvar!"
Det finns så många frågetecken i den meningen att jag inte orkar räkna. Men av dessa är det två som utmärker sig: Saknar den som inte vill/kan få barn mening i tillvaron? Om livet börjar först efter det att ett barn kommer till världen, vad var det då för slags vakuum som pågick innan?
Kör mig till psykosenheten den dagen jag, som en slags allmängiltig sanning, säger att barn är meningen med livet. Att applicera sina egna känslor på resten av världen, är som att ställa sig längst upp på en skyskrapa och aldrig komma ner igen. Livets mening är olika för var och en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar