Igår var vi på fest och träffade för första gången vänners vänner. Det var trevligt på alla sätt och vis men ibland känner jag mig som en paria i sådana sammanhang. När vuxendiskussionerna drar igång vill jag tillhöra barnaskaran och leka loss bland klossarna. För jag finner inte det minsta intresse i arabiskt porslin, om det nyinköpta bordet står emot fläckar och när vinbärsbuskarna beskars senast. Jag har ingen aning om vilket håll man ska titta åt efter en skål eller om det är kutym att kramas när man tillbringat avsevärd tid tillsammans. Jag är uppvuxen i en miljö där allt sådant spelar roll. Det tillhör god sed att veta om pappret ska tas bort innan man överräcker blommorna, om skorna ska vara på eller av. Men för mig har reglerna alltid varit en källa till osäkerhet. Hur var det nu igen? Minns jag rätt?
Ibland tänker jag att mammor har pärlor i öronen och diskreta ringar på fingrarna, att mammor på sin höjd dricker ett glas mineralvatten i goda vänners lag och pratar väder och vind. Förvarar kristallglasen i vitrinskåp och vet vad som ska ätas till middag. Alltid kommer ihåg att packa väskan med extrakläder, mellanmål och filtar.
Sedan slås jag av att det är min mamma jag tänker på. Själv är jag också mamma men av en helt annan sort. Och det är helt okej
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar