Inskolningen

Tröjan första dagen

Dags att summera Lillens inskolning. Två veckor har gått med gråt, skratt, lek, sömn och mat. Det hela började dock något chockerande. Jag hade från flera håll hört att barn älskar dagis, när de väl kommer dit vill de inte därifrån. Hm, detta gäller bevisligen inte alla. Två av barnen som nyss inskolats grät oupphörligt i en timmes tid. Lillen såg ut att undra var han hamnat men sökte sig ändå trevande bort från mig. Hittade ett tåg att krypa in i. Gungade. Lekte med vattenkranarna på gården.

Första dagarna gick så bra att vi knappt trodde att det var sant. Utan att gråta en skvätt somnade han på loftet med de andra barnen till tonerna av klassisk musik. Åt ordentligt av vegokorven. Dansade till gitarrspel. Lekte. Här är mitt enda frågetecken när det gäller pedagogerna. Från att ha varit måttligt intresserad, leker lillen plötsligt enkom med bilar. Har det uppmuntrats särskilt?

Efter drömstarten kom slutligen bakslaget. De tre senaste gångerna när lillen kommit till dagis har han slagit bakut. Gråtit. Skrikit. Klamrat sig fast. Och jag vet att den enda jag måste göra är att gå men hjärtat vill att jag ska vara kvar. Krama om. Linda hans lockar kring fingret. Kyssa honom över pannan.

Tårarna har emellertid torkat snabbt. Så fort jag kommit utanför grinden är lillen igång igen. Utforskar. Leker tittut. Skrattar. Den bilden ska jag försöka behålla i minnet.