The only way is up

Så mycket som händer nu, så mycket att se fram emot. Litteraturträffar, konserter, övernattning med skrivtid, nytt arbete. Känner av den emotionella höjdskillnaden, ökar farten, hinner fortfarande med: tapetserar, målar stolar, skriver manus och debattartiklar, lagar gourmetmiddagar (grov överdrift, men utifrån mina kunskaper om matlagning känns det så), nattar, läser sagor, diskuterar och skrattar. Ökar farten lite till. Är van, har levt med mig själv länge nog för att veta att det bara är att hänga med.

Här är författarens övergripande kommentarer på manus 2:

• Stilistiskt säkert, framställningen känns levande med välavvägd dynamik. De ca 45 sidorna ger mersmak. Karaktärerna blir tydliga, om än i fallande skala räknat från den starkt fokuserade huvudpersonen. Tidsatmosfären i de äldre avsnitten känns lovande (men pass på anakronismer som helt galen).
• För helhetens skull vore det bra med en genomtänkt rytm i tidsväxlingarna. Bergsscenen kräver mer arbete. Här finns verkligt stark dramatisk potential, som dock ställer krav på den språkliga fokuseringen och den rent fysiska beskrivningen.

Samarbetet med författaren är en lyckträff. Han fångar upp de textstycken där det föreligger risk för ras och kommer med konstruktiv respons. Av allt han sa var det en mening som slog rot: "Det här är ett moget litterärt projekt". Jag väljer att tänka på det första manuset som omoget. Kan faktiskt vara en av anledningarna till att jag ännu inte har skickat in det till förlag.