Upp och ner, ner och upp

Fint häng med M idag. Slås under vårt samtal av hur jag glider mellan ytterligheter, från stressad och ledsen till glad och uppskruvad. Och sedan tillbaka igen. Och igen. Ibland vill jag kränga mig ur mitt eget skinn, ta på mig ett nytt, av pansar. Aldrig titta bakåt. Aldrig tänka framåt. Men å andra sidan hade jag förmodligen inte upplevt befrielsen av ett skratt lika påtagligt i kroppen som nu. Inte heller hade jag tagit till orden och pennan för att stilla den inre rastlösheten, och vem vore jag då?