Det här hade kunnat vara en fulländad dag: sovmorgon till nio, familjemys i sängen, promenad med solen flimrandes i ansiktet, italienska pastarullar.
Sedan kom barnvakterna och vi föranleddes tro att det skulle fortsätta i samma anda: tittut-lekar bakom dörrar, starkt bryggkaffe och färsk ananas i skivor. På med de axellånga öronhängena, sedan bar det iväg till teatern.
Efteråt i bilen hade vi svårt att hålla tyst och tillsammans försökte vi lista ut hur illusionisten hade lurat oss, sedan pratade vi om lillen. Enades om att han säkert hade haft det bra.
Det hade han inte. Hjärtat slets i slamsor när jag såg hans söndergråtna ögon, den darrande underläppen, ett näst intill apatiskt ansiktsuttryck. Vi hade lämnat honom och för en stund var jag osäker på om han någonsin skulle förlåta oss. "Jag älskar dig", viskade jag i hans öra om och om igen och efter vad som kändes som en evighet fick vi ett avmätt leende tillbaka. Det allra finaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar