Deadlines

Jag lär ha sagt att första utkastet av romanen ska vara klart innan Lillen börjar krypa.

Det brådskar.

Kom igen nu, ÖKA!

Skyltning

Skyltning inspirerad av Stockholm blodbad känns inte helt 2011.

Haren

Det här är haren Håkan*. Han är en rättvisemärkt, könsneutral och ekologisk. Tänk om det fanns fler som han.

Kanske har ni redan läst det här blogginlägget men jag länkar ändå, tål att läsas om.

















* Egentligen heter Håkan något annat, men på bloggen vill han vara anonym.

Ernest Hemingway

Gör läxan.

Klär inte i oro

Oron, min nya svarta. Ägnar en del tid åt att googla på glutenintolerans, då Lillens mage spökar och vi har upptäckt att en av huvudingredienserna i hans välling är vete. Ibland tycker jag mindre bra om Internet, idag är en sådan dag.

I söndags ringde telefonen och jag svarade. Fick hålla den på en armlängds avstånd, mannen på andra sidan skrek för full hals, farligt nära tinnitusgränsen:
    - Jag är 77 år.
    - Jasså, sa jag. Och nu ringer du till mig, har du kommit rätt?
    - Jag tror det. Jag är doktor i psykologi.
    Rösten forcerad, om möjligt i ännu högre tonart än tidigare. Han fortsatte:
    - Och en gång hade jag en chef med samma efternamn som du. Han tyckte jag var bra på att sålla ut psykopaterna när vi anställde folk.
    - Jaha, och nu vill du prata med chefen?
    - Ja just det, men det är inte du?
    - Nej, inte riktigt.

En helt vanlig söndag.

Vad är egentligen förspilld tid?

Det kan tyckas vara förspilld tid att skriva en bok, på bloggen. Men när jag skriver, oavsett vilket skräp det är, går det lättare att arbeta även med manuset. Det ena ger det andra, som det heter.

Vi kör hejarklackar här hemma, ungefär så här kan det låta:
    "Frukost klapp klapp klapp" eller "Ge mig ett M, ge mig ett J, ge mig ett Ö, ge mig ett L, ge mig ett K, vad blir det? Jag hör inte!"

Nu sitter jag framför datorn och peppar mig själv med hejarramsor: "Kom igen, ÖKA, heja, heja!"

Det behövs. I februari ska författaren och jag höras av igen. Då förväntar han sig att första utkastet är klart.


Och förresten, Linnroshjärtat blöder litet idag, visst är Robyn bra, men så bra?

Antalet sidor i en bok

En av de vanligaste frågorna jag får när det gäller skrivandet, är hur många sidor manuset har. Jag ska fånga frågan i ett senare meddelande men för att ge perspektiv: Idag kopierade jag min gamla blogg, klistrade in den i ett word-dokument, det blev 121 sidor. En roman. Och då har jag inte ens varit särskilt aktiv.

Det gamla uttrycket många bäckar små gäller med andra ord även om du ska skriva en roman.

Ikväll tittar vi på P3 Guld. Fint det.

Livet är inte en fest, alla dagar

Magsjuka. På en fredag. Festligare kan man ha det.

Ett ögonblick i sänder, en torsdag

vardagsromantik

Max 3 knop

 

Islossning, våren är på väg

 

Research

Å författarträffar, kan inte tänka mig något mer inspirerande för en manusplitare. Igår var S och jag och lyssnade på Sigrid Combüchen som talar lika väl som hon skriver. Är glad att jag hade läst romanen då hon fann nöjet i att berätta hela dess innehåll. Ovanligt för författare som har rykte om sig att vara hemlighetsfulla.

Hur researchen går till var Combüchen också frikostig med. Hon berättade till exempel att hon hade köpt en klänning från trettiotalet, bara för att studera hur den skurits och hur sömmarna löpte genom tyget.

Hon är väl värd Augustpriset för sin prosa, att jag sedan varken har intresse för sömnad, matlagning eller trädgårdsarbete (okej lite, odlade faktiskt morötter i år), hör inte till saken.

I skrivandet försöker jag i största möjliga mån berätta om sådant jag redan vet. Men visst blir det research även för mig (Man tillhör inte Google-generationen för intet). Idag har min research bestått i att hitta en tango till slutscenen av manuset. Det blev Carlos Gardels Por Una Cabeza som Leif Pagrotsky tipsade om i Jasons spellista.

Snön smälter

Fenomenet Facebook, versalernas och interpunktionens slott: VILKET SKIIIIIIIIITVÄDER, DET SUGER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! ELLER HUR???????????????????

Blir i längden ganska tröttsamt med sådana meddelanden, faktiskt. ELLER HUR?????????

Kaoset

Idag har det varit party. Lillens första. Han fick majskrokar i sin godispåse.

Jag flyttar ut ur mitt skrivrum, det ska bli lillens. Man undrar lite hur den omröstningen gick till. Nåja, vi gör plats till min dator i hallen istället, samtidigt försöker vi få ordning på garderoben och utrymmet under trappan. Behöver jag tillägga att ett smärre kaos har uppstått här hemma? Saker ligger i drivor över golvet och jag har noll ro att skriva. Men på tisdag blir det inspiration.

tisdag klapp klapp klapp

Jag vill ha semester. Ifrån mig själv. Jag gissar att det inte beviljas.

Vi kallar honom Klabbas

Lillen, när ska du komma över att jag har slutat amma?

Att ventilera

Känns genast bättre.

Ventilation

Måste ventilera en diskussion som pågått på FB sedan igår. Kort kan sägas att den handlar om machokulturen inom brandkårsyrket, men enligt mig urartade den fullständigt. Vet inte om det är hormonerna, sömnbrist eller livligt engagemang, för igår var jag både ledsen och frustrerad. Mest för att det finns personer som på allvar är omedvetna om samhället dolda strukturer. Rigida mönster. Det handlar inte om kvinnor och män. Vi är alla människor.

Har försökt hålla hyfsad god ton på FB, vill inte hamna i en situation som den här. Men inombords går jag sönder. Tror jag flyr till Mia Öströms Den du söker finns inte här.

A hand in the darkness

  Tack fina M för de underbara vantarna!



Idag hade mamma och jag en bra diskussion i telefon, på tal om det här med paket. Hon:
    - Ja, jag var ju krigsbarn och fick inte så mycket. Så jag lärde mig att vara rädd om saker.

Jag tog genast chansen:
     - Ja, vi skulle vilja att lillen är lite som du. Att han gläds åt det han får.

Det var en stund av tyst samförstånd. Jag hoppas den varar.

Varför en roman slår

Så här ser det ut när lillen har haft att göra med fiskmobilen, att jämföra med då han var nyfödd och inte ens såg att den hängde över skötbordet.

Läste ut Spill igår, slutet gjorde boken. Combüchen är en mästare på gestaltning och språk. Själv är hon blygsam och har i flera tidningar uttryckt stor förvåning över att boken blivit så upphaussad (Läs Augustpriset).

I en tid då hemmafrubloggarna växer som svampar, tycker jag inte alls att det är särskilt konstigt att Combüchens så kallade damroman har blivit så stor. Broderi, matlagning och åtrå fyller sidorna och kanske är det därför vägen till slutet kändes så lång för mig.

 

Spill

Har delat hemligheter idag.

Igår skrev jag tusen ord på manuset och kunde sedan inte somna förrän klockan fyra. Det får bli Sigrid Combüchens Spill som avslutning ikväll*.






* Idag, igår och ikväll i samma meddelande, har jag en förkärlek till tidsangivelser?

Marguerite Duras

Modernistas bokomslag tillhör de vackraste.

Vi var hos svärmor igår och besökte bokhandeln i närheten, inhandlade ännu en Duras till samlingen. Är även på jakt efter Hemingway då författaren har rekommenderat mig att läsa honom. 

Första träffen med författaren

 
På väg dit, när jag plogade mig fram i snön, svor jag över valet av pumps med hög klack (särskilt då min olycksfallsförsäkring löpte ut igår). Väl där var jag dock nöjd med valet, liksom med kläderna. Det blev svart, tråkigt men tryggt. För att spexa till det lite tog jag på en knallröd ring, stor som en ask Läkerol. Han hade kavaj och Chinos och på rörelsemönstret förstod jag att vi var i hans hemmamarker.

Det finns mycket att säga om kvällens träff men viktigast är att jag fick en injektion i skrivandet, något jag väl behövde. Förutom att gå in på detaljer i texten fick jag med en sammanfattning hem:

På plussidan

• Språket rent, kart och välavvägt. Flera pregnanta formuleringar/stycken.
• Berättelsen kommunicerar fint, nyfikenheten väcks.
• Framställningen omväxlande. Inga tendenser till långrandighet.
• Ett behagligt växelspel mellan inre och yttre.

På minussidan

•  Valet av berättartempus bidrar eventuellt till anstrykning av övertydlighet.
• Finns risk för att texten upplevs som lite väl självförklarande (beror dock på vilken läsekrets du tänker dig).

Jag som ogillar att bli skriven på näsan, fick stå med dumstruten när författaren pekade på ett antal övertydliga partier. Svårt att se skogen för alla träden, som det heter.

Imorgon är en annan dag

Bild: Fotoakuten

V:s kommentar när jag berättade var författaren och jag ska ses imorgon:

"Jasså flott ska det va!"

Jag känner mig hemtam på de flesta restauranger och krogar i vår stad (finns inte så många), men tanken på det här stället får osäkerheten att krafsa inuti. De fåtal gånger jag varit där har dresskoden varit minst kavaj, inte precis så att någon går dit i lusekofta och beställer en kopp grönt te. Så vad ska jag ha på mig? Hur presenterar jag mig? Är det kutym att bjuda på ett glas vin? Känns overkligt att jag om tjugo timmar ska sitta där med en författare.

Ett kliv

Tack M! Jag läser med nyfikenhet och återkommer om tid/plats.

Han har fått texten och min mage lever sitt eget liv. Det beror inte bara på att jag lämnat ifrån mig den i ett tidigt skede, utan också för att det är en bit av mig. 

När jag arbetat med tidigare manus har jag haft en ny idé på lut innan jag kommit till punkt. Men den här gången är jag tom. Energin är slut. Finito. Det dröjer länge innan jag ger mig in i något så här stort projekt igen.

Mobilen kommer från Ylva Skarp. Överst står: Ta ett kliv. Det har jag gjort nu.  
 

Synopsis

Då är synopsis och inledande sidor inskickade till författaren. Rättelse: det jag tror är en synopsis. Pulsen på det?

Fly eller fäkta

En sida av mig vill riva sönder manuset i mikroskopiska bitar. En annan tänker: "Nu kör vi!" Imorgon ska jag skicka synopsis samt de inledande sidorna av manuset till författaren. På torsdag träffas vi för första gången. Jag räknar inte med någon god nattsömn den här veckan.